Jag måste erkänna att jag förmodligen aldrig haft ett lika rikt kulturliv som jag haft denna höst. Kultursidorna i tidningarna, som tidigare mest har varit en transportsträcka mot sportsidorna, har helt plötsligt fått en mening. Och kanske, kanske... så har jag blivit lite bättre på bruna frågor på TP.Nja... Kanske inte...
Lördagens kultur blev i alla fall i form av ett teaterbesök på Teater Blanca. Där hölls en föreställning på spanska. Monica, min spanskalärare under hösten spelade huvudrollen. Hon hade gått igenom en del av handlingen med oss innan och det var tur det!
För det gick undan vill jag lova.
Tänk dig att lyssna på en konversation i snabb takt där du uppfattar ungefär vart tionde ord. Sen försöker du sätta in det i ett sammanhang. Sen kommer två gubbar in och spelar fulla. Jag kan intyga att, om det är svårt att höra vad en nykter spanjor säger... Så är det rena barnleken mot en som mest ger ifrån sig tysta mummel på spanska.
Föreställningen handlade iaf om en mor och dotter och deras olika förhållande till rötterna i Chile, samt det nya livet i Sverige... mer kan jag inte säga. Jag vill ju inte avslöja handlingen!
