Trots att jag sett klippen på Kalla typ 200 gånger redan så ler jag fortfarande.
Jag får ett lyckorus i hela kroppen och känner en otroligt ren form av glädje.
Hon har gjort något fantastiskt som jag kommer att få se minst 200 gånger till och varje gång kommer bilderna att ge mig tårar i ögonen och lycka ända in i själen.
Björn Ferry har jag faktiskt träffat kort i verkligheten.
Det var under en världscupstävling i Östersund våren 2000. Skidskytte i Sverige var enbart Magdalena Forsberg på den här tiden, men där kom stoltheten från Storuman efter loppet.
Jag visste vem han var och minns tydligt hur glad jag blev av hans innerliga trevlighet och att han tog sig tid att posera och skämta med den lilla sextonåringa tjejen med sin tandställning och sin kamera. Redan då var jag alltså totalt inkörd i skidskyttevärlden.
Ferrys bragdlopp gör mig därför minst lika glad som fantastiska Kalla.
Jag hade en positiv känsla inför jaktstarten efter hans starka insats i sprintloppet men jag anade inte att det skulle bära honom hela vägen fram.
Ett guld var för mig en skräll men är det någon jag unnar det, så är det Björn!
Det är märkligt att vad idrott kan ge.
Att en prestation som genomförs av en människa som jag kanske aldrig har träffat, ändå kan få mig att må så här!
Det är märkligt och häftigt.
Men det krävs inte ett OS-guld för att jag ska känna den här lyckan.
Som idrottsälskande tjej kan jag även få den här sortens känslor i en liten lokal multisportstävling. Det är det som är så fantastiskt med idrott.
Tack alla fantastiska idrottsutövare som lägger ned enormt med tid på träning, ställer upp på intervjuer och lämnar ut en del av sig själva och låter lilla mig få ta del av deras glädje.
Idrott är allt bra härligt.
